á la Sara

Min verklighet av psyket

- både på avdelningarna och vården efter

Det var några dagar före alla hjärtans dag 2008. Vi skulle kolla på tv då jag helt plötsligt drabbades av panikångest. Hade under hösten 2007 känt att jag inte mådde bra psykiskt efter alla operationer, besvikelser på RA (Rematoid artrit) och att min dygnsrytm var fel. Tog då kontakt med min vårdcentral och kom i kontakt med den bästa terapeut jag haft.

Hade tidigare bara haft problem med panikångest, och kortare ångestattacker. Denna kväll var annorlunda. Attacken nådde inte sin ”höjdpunkt” och den försvann inte. Allt krossades i mig, varje nerv vek sig. Jag förstod inte vad som hände då. Min fina man fick ut mig i vinterkvällen för att jag skulle få frisk luft. Jag blev inte lugnad, så för första gången ringde jag psykakuten. Fick då prata med en trevlig kvinna som lugnade mig lite. Ändå fanns ångesten kvar. Den höll på att äta upp mig. Tankarna höll på att kväva mig. Jag skulle få kramper, tuppa av och dö. Det var min rädsla. Sjukdomar har varit min rädsla under livet. Framförallt Diabetes och Epilepsi, då jag som barn såg kompisar få dessa sjukdomar. Låter kanske märkligt? Ja, ångest ÄR en märklig sjukdom.

Mats fick mig i säng med sömntabletter och jag tror att han satte in hörlurar i mina öron så jag kunde höra någon predikan på cd. Hade ett minne av att det lugnade mig någon annan gång. Jag somnade till slut.

Vaknade dagen efter med samma ångest i kroppen. Kändes som att jag tappat kontrollen över mitt handlande. Det skrämde mig så mycket, att jag till slut ringde psyket för att få komma dit och prata med någon. Min tjejkompis skjutsade mig dit på förmiddagen, och satt med mig där hela dagen. Jag minns inte exakt, men jag tror jag fick träffa flera läkare. Vi väntade länge mellan varven i vänterummet som bara bjöd på kaffe, som jag inte dricker, och det fanns inget att äta.

Minns inte hur många timmar jag satt där, men till slut beslöts det att jag skulle läggas in. JAG skulle in på PSYKET!! Allt kändes overkligt, som om det var en annan värld…

Det jag kommer skriva nu är inget ont mot människor som lider av psykoser. Om någon av er som läser det och som haft psykos, så skriver jag detta mot psykvården.

Jag skildes från min vän och fick följa med en kvinna genom låsta dörrar. På något vis, minns inte hur, kom jag till en avdelning där människor med starka psykoser fanns. Jag, en människa med depression och ångest hamnade på en avdelning där människor fanns med psykiska sjukdomar som jag aldrig sett innan. Det fanns ingen plats på avdelningen jag skulle vara på egentligen. Rädslan spred sig, gråten rann ur mig som aldrig förr. Jag var lamslagen, hade huvudvärk och ville bara få träffa Mats och bli bra igen. Jag ville fly ut ur min egen kropp, springa så långt bort från allt som gick. Men jag skulle bara drämt in i väggen. Ni vet den berömda väggen! Dock var min vägg en mental utbrändhet.

Personalen var gulliga mot mig, och hälsade mig välkommen. Jag kom in i mitt lilla rum och bara grät. Jag grät så mycket att ögonen var svullna varje dag ett bra tag. Allt var nytt, inget jag kände igen och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Alla mina saker togs ifrån mig för kontroll. Inget som man skulle kunna skada sig med fick man ha på rummet.

Det jag minns är att jag kom dit ganska sent. De andra hade ätit kvällsmaten, och när jag satte mig i matavdelningen för att äta så satt några rakt över hallen, i tv-rummet och tittade på mig. Jag grät så mycket mellan varje tugga att en i personalen bad att få ta mig till soffan utanför mitt rum så jag kunde få äta ifred. Normalt sett fick man inte göra så, men jag fick för att inte bli utstirrad.

Alla de människor som fanns och finns där, är ju människor de med, men de har sjukdomar som gör dem annorlunda. Har man inte sett sådant innan, så är det oftast skrämmande att se någon vara så inne i sin psykos att de inte är öppna för kontakt, eller kan prata. Alla aggressioner som släpps ut som om de vore i ett världskrig med sig själva är hemskt att se.

Efter en stund bestämde jag mig för att sätta mig i tv-soffan med de kvinnor som stirrat på mig. Där satt en kvinna, som totalt psykade mig med sin blick. En blick som trängde igenom märg och ben. Jag satte mig bredvid henne, och detta som jag berättar om denna situation kan jag idag skratta åt, men då var allt jobbigt. Hon vände sig mot mig med allvarlig blick och frågar; ”Har du elefanter i dina öron?” Jag trodde att hon skojade, så jag log vagt och svarade; ”Nej, har du?” Då såg hon på mig som om jag vore dum i huvudet; ”Nää, skulle jag ha det eller? Den verkligheten levde hon i. Det var inte på skoj.

Jag minns inte om jag pratade med Mats, men jag tror att jag gjorde det. Jag minns mest hur hela min kropp slogs i spillror, hela mitt inre krossades. All sorg, ångest, förvirring slog nu sönder mitt inre och ett stort hål öppnade sig. Ett mörkt hål som bara ville slingra sig om mig och sluka mig. Dödskampen hade börjat.

Min bild av psyket då jag kom dit. Jag kände mig liten och uttittad. Medvetet inte vackert målad, för bilden i mitt huvud är inte vacker.