!!!!!
Hur gör man för att vara den där perfekta personen, som alltid är sams med alla? Som "gääärna" är vän med alla på tex facebook? Fast att man kanske inte vill vara vän med någon som man tidigare känt? Någon som man släppt in i sitt inre. Som man delat tankar, ord och annat med? Någon man gett sin kärlek till, som man skickat kort och presenter till, men som helt plötsligt inte vill ha mer kontakt?
Detta skedde mig, och jag vet inte ens varför. Vet inte vad jag gjorde för fel. Denna person är en jag lärde känna på internet, och en del av mitt hjärta krossades när vår relation tog slut. Det kändes så iaf. Vi hade daglig kontakt, och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag fanns för denna person och h*n för mig när jag hade det jobbigt.
Jag är inte nu alls ovän med denna person, utan har flertalet gånger försökt få kontakt, men h*n vill inte. Måste jag då verkligen ta kontakt med denna igen, bara för att någon på fb föreslagit det och på så vis tycker jag ska skärpa till mig!?
Är det egoistiskt att tänka; Nej, jag vill inte utsätta mig för tjafs igen så därför respekterar jag att h*n inte vill ha kontakt med mig och jag lägger hellre enrgi på människor som vill ha med mig att göra?
Är som du kanske märker, lättirriterad ikväll.
Jag vill inte vara en perfekt person, för ingen är det. Vill heller inte vara vän med alla, men är heller inte ovän med någon.
Hur ska jag vara!? Försöker jag ta kontakt med personen i fråga så blir h*n troligtvis irriterad. Tar jag inte kontakt så larvar jag mig enligt en annan.
Småsak kanske du tycker, men sånt här gör mig trött..!!
Luftslottet som sprängdes
Såg den filmen igår. Har nu sett alla tre filmer som är baserade på Stieg Larssons tre böcker. Har gillat alla, dels för att de är olika men även för att det verkligen är äkta spänning.
Började nästan gråta igår för jag levde mig in så mycket i Lisbeth Salander (Noomi Rapace). Hela hennes liv har kantats av att människor svikit henne. Människor som förgripit sig på henne mentalt såväl som fysiskt.
Men så kommer Mikael blomkvist (Mikael Nykvist) in i hennes liv, och han kämpar för hennes upprättelse.
Det är gripande att se någon som kämpar så för en annans liv.
Rekommenderar verkligen dessa filmer. Noomi spelar så oerhört bra. Hoppas hon blir mycket belönad för detta!
Jag kollar på mitt eget liv, hur trasigt det än varit så har jag alltid haft människor som trott på mig även då läkare inte gjort det. Kan inte för mitt liv förstå hur det är att bli våldtagen, men jag kan förstå hur det är att inte bli trodd. Att ens egna ord står mot någons, som har mer makt och som ska kunna mer.
Efter filmen, när vi kom hem, hade jag och min kloka man ett lååångt samtal. Depressionen kom över mig som en ångestattack och en massa känslor kom upp. Allt är inte över än, men jag har börjat att kunna gråta igen. Dessutom ser jag några viktiga som kämpat och kämpar för mitt liv, och er är jag evigt tacksam.
* Mats, min enda och riktiga kärlek. Du är mitt allt, och du ger mig så mycket. Lskar dig.
* Vår lilla katt Love
* Min syster Åsa, jag älskar dig så oerhört mycket.
* Våra familjer
* Mina vänner, tack för att ni finns!
Sist men inte minst; Gud, som av nåd, älskar mig. Jag älskar Dig.
http://www.youtube.com/watch?v=NKRp1dtMfHs&NR=1
Dax igen
Dåliga saker: Jag har kanske fel på min vänstra tå (dvs vårens operation har troligen inte läkt och jag måste kanske opereras igen). Ni som tänker; men hallå..en tå liksom?! Ja just, en tå. Fast nu är det TVÅ stortår som krånglar, och att bli stelopererad ÄR ingen dans på rosor. Det innebär kanske på sin höjd en dans med rullstol i två månader. Får besked i veckan som kommer.
Har inte fixat precis alla saker jag borde gjort i veckan; som att gå till gyn (har ju haft mens i en månad snart), och att träffa min läkare på VC.
Var även så dålig ledmässigt att jag under ett dygns tid knappt kunde ta mig upp från soffan.
Fick ångest i böjan av veckan, och det känns alltid tungt när man inte haft det på några veckor.
Positiva saker: är just att det nu går lite längre tid mellan varje ångest, och depressionsdipp. Jag har SLUTAT ÄTA GODIS:)))) äter morötter, nötter osv istället. Är ca 2 veckor sedan jag slutade! Orkade vara med då min underbara mamma, svärmor och svärfar kom till oss igår för att hjälpa oss komma iordning hemma;dvs köra bort trädgårdsskräp, tvätta fönster, fixa och trixa i skåp mm.
STORT tack till er!
Jag ORKADE vara aktiv HELA dagen. Det har inte skett på flera år!! Jag gjorde även en extremt god taccospaj. Om någon vill ha receptet så kan jag lägga ut det.
Mats gjorde sin SUVERÄNT goda rabarber och jordgubbspaj. Ni kan nog även få det receptet.
Ångesten gick över lite snabbare denna gång med, men jag vet att jag slet ut mig igår så därför åkte jag med mina svärisar till Linköping för att få vila ut:)
Kram till er!
ARG!!!
Dumma, förbannade RA och dumma sjukdomar och all annan SKIT!
Att operera
Har senaste tiden känt smärta till och från i den stortå jag opererade nyss ( i april), och jag fick idag en akuttid till min ortopedläkare. Han kände och klämde, och det gjorde ont på flera ställen. Han såg lite oroad ut och jag har fått en tid till röntgen.
Har gjort 5-6op (har tappat räkningen), och ingen av dem har läkt alls, någon gång.
HATAR detta!!
Varför, VARFÖR kan jag inte få vara frisk? Tycker jag har hållit ut länge nog nu. Vill inte gnälla, men det känns som att varje gång en operation misslyckas så tappar jag gnistan lite mer. Hoppet sjunker, även om jag tror att Gud kan bota. Varför gör Han inte det då?
Är det meningen att mitt liv ska vara så här? NEJ JAG TROR INTE DET...!!!!
Jag kan inte röra på mig så mycket, det + mediciner gör att jag har lättare för att öka i vikt. Visst jag kan ändra matvanor, och jag har nu slutat äta godis. Ändå känns det som att jag slår och sparkar mot en vägg som slår tillbaka på mig. Att jag slåss mot något jag inte kan göra något åt.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!
Så här kan fötterna se ut
Steloperation av stortå skillnaden för mig är att jag varit tvungen att vara gipsad,
och att jag bara eg fått gå inomhus. Ska jag ut så gäller rullstol för att jag inte får röra
foten för mkt. Har även haft så otroligt mycket värk att jag fått vara inlagd flera ggr
efter op. Har gjort en stiftoperation, men de hoppade ut ur foten.
Har gjort skruvoperation, men de har gått över.
Dessa är de op, vad jag vet, som finns öht.
MIN Berättelse om Psykvården
Min verklighet av psyket
- både på avdelningarna och vården efter
Det var några dagar före alla hjärtans dag 2008. Vi skulle kolla på tv då jag helt plötsligt drabbades av panikångest. Hade under hösten 2007 känt att jag inte mådde bra psykiskt efter alla operationer, besvikelser på RA (Rematoid artrit) och att min dygnsrytm var fel. Tog då kontakt med min vårdcentral och kom i kontakt med den bästa terapeut jag haft.
Hade tidigare bara haft problem med panikångest, och kortare ångestattacker. Denna kväll var annorlunda. Attacken nådde inte sin ”höjdpunkt” och den försvann inte. Allt krossades i mig, varje nerv vek sig. Jag förstod inte vad som hände då. Min fina man fick ut mig i vinterkvällen för att jag skulle få frisk luft. Jag blev inte lugnad, så för första gången ringde jag psykakuten. Fick då prata med en trevlig kvinna som lugnade mig lite. Ändå fanns ångesten kvar. Den höll på att äta upp mig. Tankarna höll på att kväva mig. Jag skulle få kramper, tuppa av och dö. Det var min rädsla. Sjukdomar har varit min rädsla under livet. Framförallt Diabetes och Epilepsi, då jag som barn såg kompisar få dessa sjukdomar. Låter kanske märkligt? Ja, ångest ÄR en märklig sjukdom.
Mats fick mig i säng med sömntabletter och jag tror att han satte in hörlurar i mina öron så jag kunde höra någon predikan på cd. Hade ett minne av att det lugnade mig någon annan gång. Jag somnade till slut.
Vaknade dagen efter med samma ångest i kroppen. Kändes som att jag tappat kontrollen över mitt handlande. Det skrämde mig så mycket, att jag till slut ringde psyket för att få komma dit och prata med någon. Min tjejkompis skjutsade mig dit på förmiddagen, och satt med mig där hela dagen. Jag minns inte exakt, men jag tror jag fick träffa flera läkare. Vi väntade länge mellan varven i vänterummet som bara bjöd på kaffe, som jag inte dricker, och det fanns inget att äta.
Minns inte hur många timmar jag satt där, men till slut beslöts det att jag skulle läggas in. JAG skulle in på PSYKET!! Allt kändes overkligt, som om det var en annan värld…
Det jag kommer skriva nu är inget ont mot människor som lider av psykoser. Om någon av er som läser det och som haft psykos, så skriver jag detta mot psykvården.
Jag skildes från min vän och fick följa med en kvinna genom låsta dörrar. På något vis, minns inte hur, kom jag till en avdelning där människor med starka psykoser fanns. Jag, en människa med depression och ångest hamnade på en avdelning där människor fanns med psykiska sjukdomar som jag aldrig sett innan. Det fanns ingen plats på avdelningen jag skulle vara på egentligen. Rädslan spred sig, gråten rann ur mig som aldrig förr. Jag var lamslagen, hade huvudvärk och ville bara få träffa Mats och bli bra igen. Jag ville fly ut ur min egen kropp, springa så långt bort från allt som gick. Men jag skulle bara drämt in i väggen. Ni vet den berömda väggen! Dock var min vägg en mental utbrändhet.
Personalen var gulliga mot mig, och hälsade mig välkommen. Jag kom in i mitt lilla rum och bara grät. Jag grät så mycket att ögonen var svullna varje dag ett bra tag. Allt var nytt, inget jag kände igen och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Alla mina saker togs ifrån mig för kontroll. Inget som man skulle kunna skada sig med fick man ha på rummet.
Det jag minns är att jag kom dit ganska sent. De andra hade ätit kvällsmaten, och när jag satte mig i matavdelningen för att äta så satt några rakt över hallen, i tv-rummet och tittade på mig. Jag grät så mycket mellan varje tugga att en i personalen bad att få ta mig till soffan utanför mitt rum så jag kunde få äta ifred. Normalt sett fick man inte göra så, men jag fick för att inte bli utstirrad.
Alla de människor som fanns och finns där, är ju människor de med, men de har sjukdomar som gör dem annorlunda. Har man inte sett sådant innan, så är det oftast skrämmande att se någon vara så inne i sin psykos att de inte är öppna för kontakt, eller kan prata. Alla aggressioner som släpps ut som om de vore i ett världskrig med sig själva är hemskt att se.
Efter en stund bestämde jag mig för att sätta mig i tv-soffan med de kvinnor som stirrat på mig. Där satt en kvinna, som totalt psykade mig med sin blick. En blick som trängde igenom märg och ben. Jag satte mig bredvid henne, och detta som jag berättar om denna situation kan jag idag skratta åt, men då var allt jobbigt. Hon vände sig mot mig med allvarlig blick och frågar; ”Har du elefanter i dina öron?” Jag trodde att hon skojade, så jag log vagt och svarade; ”Nej, har du?” Då såg hon på mig som om jag vore dum i huvudet; ”Nää, skulle jag ha det eller? Den verkligheten levde hon i. Det var inte på skoj.
Jag minns inte om jag pratade med Mats, men jag tror att jag gjorde det. Jag minns mest hur hela min kropp slogs i spillror, hela mitt inre krossades. All sorg, ångest, förvirring slog nu sönder mitt inre och ett stort hål öppnade sig. Ett mörkt hål som bara ville slingra sig om mig och sluka mig. Dödskampen hade börjat.
Min bild av psyket då jag kom dit. Jag kände mig liten och uttittad. Medvetet inte vackert målad, för bilden i mitt huvud är inte vacker.
Slut på del 1
Från mig.
Det blir ingen berättelse idag om perioden på psyket. Det tar mycket ork och kraft att skriva om den. Idag har jag inte mått så bra, och jag blöder mkt igen. Så jag ska kontakta kvinnokliniken imorgon.
Är lite orolig.
Min älskade man..
Han trivs med jobbet, men kan vara jobbigt för både honom och mig när han är borta mycket.
Det blir dock roligare när han kommer hem:)
Ikväll laddar jag för att skriva om min period på PSYKET. Får se om det blir ikväll det kommer, eller imorgon.
Kräm på er.
Vår katt fyller år!
Hon är den gosigaste katt som finns!
Inte för att hon bryr sig om sin födelsedag, men matte gör det:) Hon fick kokt torsk (för första gången) och älskade det, och en liten leksak som är en laserpekare, men som ser ut som en mus!
Hon fick namnet Love just för att jag ville ha något vackert namn på henne. Hon kom som en present mitt i mitt elände med alla sjukdomar. Tänkte på Engla först, men tyckte inte det passade sig med tanke på flickebarnet Engla som mördades. Så då fick det bli Love, som är BÅDE ett tjej och killnamn.
Jag fick friheten att välja hennes namn;=) Hemma har hon ändå miljoner olika namn, haha.
Love är mest bondkatt, men har norsk skogskatt i sig, och det gör ju att hon har väldigt mjuk och gosig.
Min svärmors väninna i Linköping har en granne som hade katter. Vi letade inte aktivt då, förra vintern innan vi flyttade till hus. Men jag var ganska nere, och min svärmor fick mig att följa med på en liten utflykt. Var hos svärföräldrarna några dagar, och vi fick nys om att väninnans granne, som sagt, hade en kull med kattungar. När vi kom in, så kom Love mot oss.
Hon valde oss, helt enkelt:) Och jag, som egentligen inte kände så mycket pga alla mediciner, har älskat vår katt från första stund.
Hon fick bo första två veckorna hos svärföräldrarna, och har efter det lärt känna deras hund. De funkar ihop, oftast..haha.
På bilden t.h är Love inte hämtad än, så där är hon liiiiten.
Nåja, han får väl pussa mig då:P
Ludde, svärisarnas hund, var väldigt sugen!!
Är man modell så är man!
Så, GRATTIS Love!
Idag
Har även storhandlat, gosat med katten och maken, suttit vid datorn och tv:n. En ganska ordinär dag alltså, men ändå inte. Eller? Hmm, jag har nu inte mått riktigt riktigt dåligt psykiskt på en vecka minst. Det är så himla gött.
Små steg får jag ta, men kanske blir de större med tiden? Har någon mer idéer så kommentera gärna.
Sen så måste jag skärpa mig med sömnen. Måste. Piska mig om jag inte gör det:)
Vad anser du, min vän, om detta;
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6067230.ab
Det gör mig ganska ledsen att någon kan åka fast för att han räddat en kvinna.
Puh, blev lite paus här i bloggandet för vår "lilla" katt (som fyller ett år imorgon)ränner runt som en tok. Hon är både inne och ute, men när det är slask ute då blir desto mer fart här!:O
Vi ska dock fira henne lite imorgon. Normalt sett äter hon bara torrfoder. Hon får skinka ibland, och lite matrester, men oftast torrfoder. Imorgon ska hon dock få lite kokt torsk:) och en leksak! Haha, är jag en kattmamma eller?
Det hela idag slutade iaf med att jag bestämt bar ner henne till källaren och duschen. Mats är där nere och bygger på Pellets-huset. Jag sa åt honom att hon fick vara i duschen med lite rinnande vatten, varpå han säger ungefär; barn får tv som barnvakt och vår kat får vara i duschen:)
Dagens visdom:
"Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om att göra det."
Välkommen hem till oss!
Lite "lövig":)
Love kom på att hon kunde dricka vatten genom hålet!
Så här ser det ut nu, men nästa sommar då ska det ändras om helt. De fula "gardinerna" ska bort! De är kvar efter förra ägarna!
Vår tomt är tre-delad. Plan 1 är hus och gräsmatta, blommor, rbarber mm. Plan 2 är buskar, blommor, rabarber en gång mm och plan tre är full av äppelträd, jordgubbar, gräsmatta, hallon-vinbärsbuskar mm. Och kirskål..!! Tyvärr!!
Gång mellan plan 1 och 2
Plan 3, med HEMSKT mycket löv! Och en jordkällare. Och en hög med grenar.
Hall, trappa upp. Kök t.v, toa snett t.h om trappan, och källartrappa t.v
Vardagsrum
Tvrum
Spis, med onödigt mycket saker framme, haha!
Loves lilla hörna, och en antik tv, hehe!
Visar stolt upp Mats Pellets-bygge!
Goa grannens höns:)
Vår goaste Love!
Så, nu fick ni se lite bilder!
Vårt hus!!
Flyttade in i området Lockebo i Jönköping i våras, och vill visa lite bilder:)
Äsch, Desperate Housewives börjar får återkomma.
Dagen efter
Kommer inte berätta så mycket detaljer iof. Fick REJÄLA blödningar igår. Har ALDRIG haft så kraftig mens någonsin. Framförallt inte dagen efter att mensen slutat. Confusing?! You're kidding me?:D Jag var så säker på att något hänt.
Efter att jag pratade med min terapeut så fick hon mig att ringa kvinnokliniken och få en akuttid. Jag kunde knappt röra mig. Min fina man körde mig till sjukhuset på em (på förmiddagen åkte han ifrån jobbet för att köpa tabletter som kunde mildra blödningarna), och efter en bra undersökning av en trevlig kvinna åkte vi hem lugnade. Inget var fel, förutom min mens som är som den är:/
Var så tagen psykiskt och fysiskt av detta att jag bara vilade resten av dagen/kvällen.
När jag väl skulle ta kvällsmedicinen så insåg jag att jag missat att ta min lugnande medicin, som jag är ordinerad att ta varje morgon och kväll mot ångesten. Jag hade MISSAT den, och mådde ändå okej psykiskt gällande ångest/depression. DET gjorde mig mycket glad!
Idag har jag mest vilat, men även träffat min underbara syster! Älskar dig, syrran!
Mitt liv 1
Mailade en vän, och tycker att mitt svar ger en bra inblick. Har ändrat lite i svaret.
Kan göra som så att jag berättar i korthet (inte för att jag inte vill berätta allt, men det skulle kräva flera block tror jag..haha) om läget sedan jag fick ledgångsreumatism.
I samma veva som jag träffade Mats så fick jag ledgångsreumatism. Det var 2002, och jag bodde då i Sävsjö. Mats och jag träffades via 7ehimlen, på nätet. Han är från Linköping, men bådde då i Jönköping.
Jag flyttade hit till Jkp hösten 03 och vi gifte oss i januari 2004. Läste under två år upp betyg på en folkhögskola. Redan innan jag fick sjukdomen hade jag problem med mina fötter, men hösten 04 var det ett faktum att jag var tvungen att steloperera höger stortå. Låter simpelt, men under två månader är man gipsad och måste vara så still som möjligt. Det är rullstol som gäller om man ska ut.
Jag fick vara borta två månader från skolan, och lyckades iaf slutföra studierna.
Hösten 05 började jag läsa till gymnasielärare, men kroppen började bli sämre. Hade mycket värk.
Gick på rehabillitering på sjukhuset i flera veckor, i omgångar. Jag hade så ont att jag inte ens kunde vara med på avslappningsövningarna. Min läkare vägrade ge mig nya bromsmediciner. Detta resulterade i att jag, jan 06, blev så dålig att jag inte kunde fortsätta plugga. Då for även stiften ut ur min tå, som de satte in när jag opererades.
Den andra foten krånglade, så den opererades juni 06. Allt gick så långt med min kropp att jag inte kunde vända på mig i sömnen utan att vakna av värk. Hade ont överallt. Flera arbetsterapeuter, sköterskor, och min sjukgymnast var på min läkare om byte av bromsmedicin. Som ska stoppa reumatismen så mkt det går.
Steloperationer innebär att man fixerar en led, så att den inte ska kunna kröka sig. När man har RA (Rematuid Artrit) så kröker sig lederna gärna.
Sammanlagt har jag gjort 5 steloperationer, och inväntar en 6:e i vår.
Fick testa flera olika, starka mediciner. Ta sprutor hemma mm. Första nyare medicinen jag fick, mådde jag jättebra av i två veckor. Sen motarbetade kroppen medicinen, så jag blev väldigt sjuk. Så fortsatte det under ett år provade jag tre starka mediciner och ingen av dem fungerade.
Det gjorde att hoppet släktes mer och mer, samtidigt gjordes operationer på mina fötter. Har varit heltsjukskriven sedan 06, men till och från sjukskriven sedan 02.
Plus en massa probelm med tänder, som kostat säkert 20 tusen pga mediciner mm.
Fick, pga en njurbäckeninflammation veta att min ena njure fungerar 10 %
Låter som att jag klagar, vilket inte är min mening. Har mellan varven haft ett jättebra liv med, och Mats är fantastisk:) Såklart är vår katt en lyckoskatt!:)
Sen, i februari 08, hann allt ikapp mig. Sorg över sjukdomen, depression, ångest..ja allt. Jag la in mig på psyket, och blev kvar i 4 veckor. Det var INTE en positiv upplevelse. :/ Dock fanns där människor, om än få, som gjorde dagarna bättre.
Men nu förstår jag hur människor känner sig, som inte vill leva. Jag är fortfarande mitt i processen, och vissa dagar vill jag dö. Men, jag lever. Och äter 100 tabl i veckan, minst:/
Ska vid senare tillfälle berätta om hur upplevelsen på psyket var.
I sommar har jag fått en ny reumatisk sjukdom, Sjögrens syndrom. Det enda positiva med den är att man får billigare tandvård, vilket är bra:)
Tack vare Gud, underbar familj (min och Mats) och vänner har gjort att jag orkar. Alla era fina kommentarer och brev berör mig djupt.
Min man är en klippa, som jag inte vill leva utan.
Hallå!
Dagarna har varit ganska okej denna vecka. Depressionen finns där, men ändå har jag överlevt.
Tog svinsprutan i torsdags, eftersom jag är med i en riskgrupp.
Fick inga biverkningar, förutom lite lätt illamående och värk. Värk är jag van vid, så sånt överlever jag.
Känner dock av ovilja att gå ut och träffa på andra människor, såsom i affärer mm, men försöker tvinga mig att göra tvärtom.
Till er som mailar: Dröjer mina svar, så betyder det inte att jag inte tycker om er. Orkar i perioder inte maila bara. Så ni vet.
Känner mig ändå duktig, för igår var vi på IKEA och handlade två mattor som tillsammans kostade 500:-. En till vardagsrummet, och en till tv-rummet.
Vi städade (skjuter alltid upp det), för att sen få hem en kompis. Vi firade att hon fått jobb:) Efter god pizza åkte bilen iväg med oss till Bankeryd där vi lyssnade på Ljungblahd &Hallin. ASBRA konsert!
Mina fötter ville jag helst döda. Slakta. Såga sönder. Så mycket värkte de! Då, när jag satt där och hörde en skönsjungande Samuel kom jag att tänka på dagen då min svärmor sa att mina händer kändes kalla. Vet ni vad det innebär?
Jo, det innebär INGEN inflammation:)))) Då försvinner all annan värk, för ett litet framsteg är bättre än nuvarande värk.
